Härom dagen fick en bok som jag läser nu, mig att tänka på min älskade mormor. Såklart tänker jag på henne ofta, men just i den här boken beskrevs kärleken till en mormor. Och jag började tänka på kärleken till min mormor. Fortfarande så enormt saknad och älskad.
Min mormor stod mig närmst av alla.
För snart 6 år sen lämnade hon oss alla i en saknad som fortfarande är helt obeskrivlig.
Jag satt och tänkte på saker vi gjort, hon och jag. Bara vi. Vi och en av mina kusiner. Jag var tvungen att skicka ett sms till honom! Kommer du ihåg när vi dansade med mormor?! Där i hennes stora hall. Där lärde hon oss att dansa vals. Minns du!?
Och visst kom han ihåg! För hur kan man glömma det. Stunderna med världens finaste mormor.
Som när hon drog med mig in i hennes klädkammare för att visa ännu ett, eller flera!, dyrt, nyinköpt plagg (japp, jag har precis konstaterat var min shoppinggen kommer ifrån....!) och fnissade sådär busigt som bara hon kunde. Ett fnissande som aldrig kan återskapas, men som jag fortfarande kan höra i mitt huvud.
Eller när jag rotade runt i hennes garderober för att sen dra på mig hennes gamla klänningar, negligeer och pumps. Hon bara skakade på huvudet och log.
Hur hon efter varje skolavslutning tog mig med till Slottscaféet i Landskrona för att äta våfflor, för att fira sommarlovet. Ja, vi hade våra traditioner, hon och jag.
Hur vi, kusinen och jag, i timmar kunde leka på golvet i hennes sovrum, där vi byggde upp ett hem för våra små dockor och Star Wars-figurer. Hur hon tålmodigt satt och kliade på ryggen tills man nästan somnade.
Om vartannat satt jag här med tårarna rinnandes eller med ett leende på läpparna.
När jag mindes tillbaka på tiden med den finaste kvinnan jag mött.
Kvinnan som med en blick fick en att känna sig så älskad och uppskattad.
Kusinen med min Benjamin, mormor och jag med kusinens Joel.
Mormor, jag och Benjamin
0 SÖTA KOMMENTARER:
Skicka en kommentar
Jag blir väldigt glad när du skriver en snäll rad till mig ♥