... för det är Benjamins födelsedag!!! HURRA, HURRA, HURRA!
Ja, idag är det hela 9 år sen vår älskade kille kom till oss!
Tänk vad tiden går fort. Man minns ju det som igår när han var sådär liten och hjälplös, alldeles beroende av oss och nu... Ja, nu har han frigjort sig, till viss del, ifrån oss, det är kompisarna som gäller nu. Fortfarande kan han krypa upp i famnen på en och bara mysa och jag försöker att ta vara på de tillfällena för jag vet att de inte är för alltid.
Då, för 9 år sen, visste vi inte vad som väntade oss när vi åkte in till förlossningen för bedömning för en ev. igångsättning. Naiv som jag var trodde jag att det skulle gå hur lätt som helst att föda barn. Kände liksom det på mig, denna förlossningen kommer att gå som smort. Men oj, så fel jag hade!
Med bara en liten mängd fostervatten valde de att sätta igång mig och efter några timmar skulle jag kunna strypa den som närmade sig droppställningen! För var gång de ökade droppet blev värkarna ännu mer outhärdliga! Och för Fredrik som satt bredvid och kände sig maktlös var det också ett rent helvete. Att se sin älskade plågas så var verkligen inte det lättaste. Att inte kunna göra så mycket mer än att finnas där och hålla handen. Men för mig var det tillräckligt.
Åtskilliga timmar (och barnmorskor!!) senare när barnmorskan förklarade att bebisen inte följde riktigt när jag krystade, han åkte tillbaka igen efter krystvärken istället för att fortsätta en liten bit framåt för varje krystning. Där och då blev jag helt klar i huvudet (tyckte ju jag i alla fall...!) och kom ihåg att de hade pratat om sugklocka på föräldrautbildningen! Så jag kom med den briljanta ideén, enligt mig då..., att föreslå sugklocka! Att de inte tänkte på det själv liksom! :O))
Efter en läkarundersökning bad läkaren mig istället att stå på knä i sängen i 20 minuter så jag for upp, så gott det får att fara upp när man är tjock och otymplig och med slangar och grejor överallt, på knä för att hjälpa tyngdlagen på traven.
Efter vad som kändes som en evighet kom läkaren tillbaka och nej, fortfarande samma status.
Alldeles uppgiven och utmattade hörde jag hur läkaren sa det allra bästa jag kunde få höra just då. "Det får bli kejsarsnitt"!!
Förstå vilken lycka. Där och då i alla fall. Idag när jag är mer medveten om riskerna med ett snitt så hade det klart varit en annan sak. Men då alltså. Det bästa jag kunde få höra.
Efter sååååå många kämpiga timmar skulle vi äntligen få träffa vårt Hjärta.
Bara några timmar gammal
9 år senare
Födelsedagsbarnet hade önskat att vi skulle plocka hem husvagnen till födelsedagen och att vi skulle sova där!
Vår älskade kille, så fin och omtänksam. Så varm och snäll. Känslosam som få.
Tack för att du valde mig som din mamma.
♥ Älskar dig härifrån till evigheten ♥
